Vittring:
Kalksten som exponeras utomhus kan försämras på grund av vittring eller de naturliga effekterna av vind, regn och termiska förändringar. Kalksten är mycket hållbar. Men det absorberar vatten, och eftersom det är en karbonatsten är det mycket reaktivt när det utsätts för syra eller till och med milt surt regnvatten och kan försämras dåligt. Den vanligaste effekten av vittring och erosion är förlusten av exakta detaljer.
Problemet med vittring är att det finns lite återhämtning av kantdetaljer förutom att skulptera stenar som vanligtvis inte är genomförbara.
Färgning:
Missfärgning av kalkstenen, vare sig den är allmän eller lokaliserad, är färgning. Färgning kan vara resultatet av exponering för en mängd olika yttre ämnen eller för inre ocklusioner i stenen eller strukturella element.
Dessa fläckar är vanligtvis resultatet av vandalism eller användning. En mängd olika organiska eller oorganiska oljor kan absorberas i stenen vid kontakt. Penetrationsdjupet beror på oljans/fettets viskositet, temperatur, stenporositet, finish och torrhet.
Utseendet på fett/ oljefläckar består vanligtvis av en mörkning av stenen vid kontaktområdet. Färgningens kanter kommer i allmänhet att spridas, särskilt efter en längre period. Det finns standardtekniker för att avlägsna olje- och fettfläckar.
Erosion:
Erosion kan vara resultatet av allmän vittring som beskrivs ovan, eller det kan vara ett mer lokalt fenomen baserat på behandling eller exponering. Beroende på dragen vindars riktning kan vinddrivna luftburna slipmedel selektivt slita bort detaljer på vissa höjder. En av de få effektiva lösningarna på detta problem är landskapsarkitektur där plantering och/eller sluttningar kan avleda vinden. Sådan landskapsarkitektur och/eller gradering kan sträcka sig från enkla och billiga till större och dyra ingrepp. Det måste vara förenligt med lämplig politik för kulturlandskapsförvaltning. Men med tanke på ädelstenens förlängda livslängd kan det vara kostnadseffektivt. Symtom på erosion kan vara så enkla som förlusten av kantskärpa som beskrivs ovan, eller det kan vara mycket lokaliserat, specifikt slitage på grund av kontakt med landskapsarkitektur och klipputrustning. Lokala skador på grund av kontakt med klippning eller annan underhållsutrustning kan förebyggas. Om det finns tecken på frekventa fysiska skador bör åtgärder vidtas för att skydda resursen.
Kollaps:
Denna situation indikerar att stenen har en viss sprödhet eller en tendens att spricka eller lösa upp. Detta kan bero på kalkstenens inneboende svaghet eller den gradvisa sprickbildningen av bindemedlet, eller det kan vara resultatet av yttre faktorer som påverkar styrka och styrka. Hållbarhet av kalksten.
Detta kan orsakas av användning av avisningssalter eller någon annan källa till saltmigration, såsom kan uppstå när luftfuktigheten stiger. När detta händer finns det för närvarande lite sätt att reparera skadan, men tidig upptäckt av potentiella problem och eliminering av saltkällor är avgörande för att stoppa processen. När tillståndet är allvarligt och tydligt orsakat av kraftig eller felaktig användning av avbikningsalt kallas det ibland "saltning". Regelbundet spara underhåll kan eliminera orsaken till kraschen, men när detta händer är dess korrigering eller reparation utöver nivån på underhållsprocedurerna.
Sprickbildning:
Detta tillstånd visas som smala sprickor i stenen som är mindre än 1/16 till 1/2 tum breda eller större. Det kan orsakas av en mängd olika skäl, såsom strukturell överbelastning på grund av avveckling, användning av en murbrukblandning som är för hård eller defekter i materialet. En liten spricka kanske inte är ett problem på egen hand, men det kan indikera ett strukturellt problem, och sprickan kan vara en punkt där vatten kom in i stenens inre, vilket främjar saltmigration. Sprickbildning som gör att vatten eller salt kan komma in i stenen ökar sannolikheten för fel längs kalkstenen och kan leda till efterföljande spalling. Reparation inkluderar korrigering och utbyte.
